12 januar 2014

Long time no see

Herregud, det var år och dagar sedan jag skrev någonting här.

Jag är verkligen ledsen över att jag bara försvann. Men jag tror att jag behövde det.
Jag kom liksom bara av mig. Luften gick ur mig och jag hade inte längre lust att sitta och skriva. Det hände mycket annat i livet och jag tog en oplanerad internetpaus som blev ganska lång. Jag var inte helt utan internet då, det ja jag inte säga, men jag ändrade helt fokus och "mönster" på mina internetbesök.

Konstigt egentligen. Men jag behövde kanske det. Jag tror också det beror på att lea blir äldre och kräver mer. Och det här totala bebis-fokuset som man är inne i det första året, och till de är ca ett och ett halvt, mattas av lite och man börjar fokusera på annat. Jag började vara hitta mig själv utanför mammarollen igen och det var något jag behövde gå igenom. Och så handlade ju denna blogg mest om barn, föräldraskap och så vidare, och eftersom jag inte var så fokuserad på just det så kände jag att jag inte hade så mycket att komma med just här. Tyvärr. Men jag vet ju att det är min blogg och jag kan ju egentligen skriva vad jag vill.

Nu är jag i alla fall här igen, men jag kan inte lova att jag kommer stanna ;)

Som ni säkert förstår har det hänt otroligt mycket sedan jag skrev sist. Jag kommer inte ens ihåg VAD jag skrev sist. Läste inte igenom de senaste inläggen innan jag började skriva detta för jag tänkte att det var bäst för resultatet. Men nu måste jag nästan ta en kik...

Jo, det var snack om jobb och så resan till Filippinerna. Det känns verkligen som om eoner av tid har gått sen dess.

Så, jag ska försöka göra en lång historia kort och berätta lite om vad som hänt sedan dess. Och dela upp det lite lämpligt så det blir lättare att läsa.

Våren och sommaren

Jag fortsatte jobba ganska mycket och det var rätt tungt, som det kan vara under högsäsong här, och det var fantastiskt att ta semester i mitten av juni för en månad i Luleå med familj och vänner där. Det var verkligen välbehövligt. Vi var nog bara i Luleå och tog det heeeelt lugnt. En del sol och vad och allt det där vanliga ni vet. Underbara sommarkvällar med vänner där jag många gånger gick längs memory lane och allt vad det innebär. I Luleå finna ju så många minnen. Allt är nostalgi. Ungdom, kärlek, sorg, ångest, eufori, barndom, allt finns inristad överallt i denna stad.

Vi var på Pride festivalen i Luleå som som vanligt var helt fantastisk. Dans, sång, glädje och kärlek överallt. Underbart.

Jag var så osäker på om jag ville komma tillbaka till Svalbard överhuvudtaget då jag var i Luleå. Jag tänkte att jag stanna i min gamla hemstad och skita i allt som hade med Svalbard att göra. Jag var så less kände jag. På allt.

Jag fick ett infall och hennafärgade mitt hår rött. Det bästa jag gjort med mitt hår ever tror jag :)

Så jag hade typ bestämt mig för att bara åka upp och jobba lite till och sedan ta mitt pick och pack och flytta ner igen. Men, så när jag km hit igen så kunde jag bara inte. Det var så konstigt. När jag åkte med taxin in mot byn kände jag knappt igen mig för att jag hade verkligen bestämt mig för att jag inte skulle vara här, men så när jag kom in i lägenheten så kände jag "Oj, det här är ju mitt hem". Och så gick det några dagar och jag blev väldigt osäker på mitt beslut. Jag kunde liksom inte flytta ännu. Jag var inte klar. På något märkligt sätt var det något som höll mig kvar här. Och jag kan inte sätta fingret på det men det är detta något som har fått mig att stanna här i alla år, och alltid komma tillbaka. Det är väl det beryktade Svalbardviruset.

Så det blev till att stanna på Svalbard och  jobba i en och en halv månad till innan jag slutade heltidsjobba på den 1 september. Jag kommer inte ihåg så mycket av detta tid förutom att det kändes som ett enda långt upplopp. Så blir det ju när man inte skriver ner saker och ting.

Men jag var i alla fall på søppeltokt med Sysselmannen på Svalbard. Jag var en av de 20 som hade turen att komma med på en båt som tog oss upp i nora delarna av Svalbard där vi plockade skräp från stränderna längs fjordarna. Det var helt magisk och fantastiskt. På 4 dagar plockade vi 155 kubikmeter med skräp. Och vi njöt hela vägen. Tokten avslutades med en natt jag sent kommer att glömma i Ny Ålesund. Jag glömde ju såklart kameran så jag har själv inga bilder, men jag ska se om jag kan rota fram några på nätet.

Jag hade ju aldrig varit borta fram Lea så länge som dagar så det var lite tungt, och brösten blev sprängfyllda men mjölk. Jag var tvungen att pumpa ut morgon och kväll i början minns jag. Det var nog en del som tyckte det var lite konstigt att jag hade med en bröstpump när jag har ett barn på snart 2 år.

Det hände mycket med Lea under denna tid i alla fall. Hon växte mycket under sommaren och språket kom mer och mer. Vid ca 18 månaders ålder och framförallt under denna sommar blev Lea "vild". Jag vet inte vad man ska kalla det egentligen men ni vet ju att "vild" absolut inte är något negativt uttryck från min sida. Från att ha varit en ganska så reserverad och försiktig liten tjej, var det som om någon tog av locket och hon gjorde en helomvändning. Lea blev framåt, extremt sprallig, och  konstant full av energi. Viljestark så in i bomben har hon ju alltid varit men nu var är det inget snack om saken. Och det fortsätter så. Som min mor skulle ha sagt är hon som en guttaperkaboll från morgon till kväll.


Höst

På grund av denna helomvändning kände jag att det var lättare för mig att ta beslutet att faktiskt sätta Lea på dagis. Hon behövde inte längre konstant vara nära mig utan uppskattade nu att leka en del själv och även med andra barn. Förut ville hon vara i min famn hela tiden i princip. Hon var väldigt kontaktsökande och intresserad av andra barn under denna tid.

Dessutom kände jag att jag inte kunde fortsätta med att jobba kvällar och nätter. Det fungerade inte längre. Det tärde för mycket på mig. Jag var så trött att jag inte orkade fukt ut på dagarna längre och eftersom Lea nu krände en god del mer än innan kände jag att det inte gick längre. Ett dagtidsjobb var det enda som skulle fungera.

Från den 1 september hade jag bara extrajobb på mitt gamla jobb och sökte bara jobb överallt.
Jag pratade vitt och brett om hur jag behövde dagtidsjobb och en dag lyckades jag säga detta till helt rätt person. För några veckor senare ringde det från ett ställe som ville ha någon som tog sig an bokningar och konferens. På dagtid. På vardagar. Så ja, det kunde helt enkelt inte bli bättre. Jag började den 1 oktober.

Och Lea började på dagis, och stormtrivdes från dag 1. I början såg hon knappt efter mig utan var helt inne i den hon gjorde under inskolningen. Och hon trivs fortfarande lika bra och jag är också väldigt nöjd. Pedagogerna är väldigt engagerade och de har ett bra "tänk" känner jag. De har dessutom bra med resurser. De är 1 vuxen på 3 barn och det känns väldigt bra.

Jag trivs också oerhört bra på mitt jobb och jag kom in i det fort. Det är dessutom väldigt fritt så jag kan styra dagarna lite som jag vill. Jag kan faktiskt säga att jag älskar mitt jobb och kan till och med känns att jag längtar efter det. Det är väldigt inspirerande och jag känner att jag växer med ansvar, och ju mer jag ger, desto mer får jag tillbaka.

Jag kommer ihåg att jag började med en ganska strikt raw food i slutet av sommaren och in på hösten och det mådde jag otroligt bra på. Nu äter jag något mellanting mellan raw och paleo, och en del annat i mellan, och det känns bra.

Vinter

Under hösten gjorde jag något jag aldrig trodde jag skulle göra. Jag skaffade en profil på en dejtingsida. Det var mest för att jag var nyfiken men kanske också för att jag någonstans trodde att kanske, mot förmodan, skulle det finnas något där för mig. Och så lockades jag av tanken att lära känna någon på ett djupare plan innan det hände något fysiskt, om det nu var möjligt. Och det var det.

Första kvällen fick jag ett mail från en kille som jag genast tyckte var intressant och väldigt speciell. Och det visade sig vara den ende som var det i slutändan.

Någon dag ska jag skriva ner hela vår kärlekshistoria men idag är det inte den dagen. När jag fått lite mer perspektiv på det kanske. Jag kan i alla fall berätta att vi nu bor tillsammans, och har en vardag ihop, med allt vad det innebär. Och det är jag väldigt glad för.

Vi flyttade in i en trea i november och bor nu allra längst ner mot fjorden i Longyearbyen. Vi har en fantastisk utsikt och det känns som om jag nu är lite närmare naturen än förut. Vi funderar på att köpa skoter för att kunna ta oss ut lättare och jag har börjat skjuta lite för att eventuellt kunna ta jägarexamen i år. Det är spännande.

Lea växer och utvecklas som aldrig förr, och jag känner att jag har lite svårt att hänga med ibland. Det är ju den omryktade tvåårsåldern nu som jag tycker är ganska utmanande faktiskt. Men mest för min del faktiskt. Denna period då hon förstår at hon är en människa, och jag är en annan och våra viljor inte alltid är detsamma, är ganska tuff. Men otroligt givande.

Det är fantastiskt att se hur hon utvecklas och blir en helt egen person. Hennes språk tar sig tid och hon har sina egna ord på det mesta, men det blir lättare att förstå med tiden. Jag märker att hon blir frustrerad när hon inte blir förstådd, och det kan vara jobbigt för henne. Hon har ju flera språk att förhålla sig till nu så det är inte konstigt. Det är ju svenska från mig, och norska från dagis och min sambo, och så har hon ju en del filippinsk kvar trots att hon inte träffar sin pappa så ofta.


12 januari 2014

Så ja, livet idag?

Livet går sitt gilla gång kan man säga. Jag längtar oerhört mycket efter ljuset för jag känner att mörkertiden tar på krafterna nu och jag är ganska trött. Innan jul var jag värdigt sliten för jag jobbade halvtid på mitt nya jobb och halvtid på mitt gamla, det vill säga både dag, kväll- och nattpass, och ofta hela helgerna, och det slet på mig. Nu ska jag äntligen bara jobba på dagtid och vara ledig på helgerna och det känns som semester för mig. Tänk, ett helt normalt jobb, ett normalt liv. Typ. Jag som alltid tänkt att jag inte skulle klara det tycker nu att det är det bästa som kunnat hända mig.

Konstigt det där. Undrar om det komma vara något att skriva i denna blogg nu när jag lever ett helt vanligt svennebanan liv.

Men det kommer det ju vara. jag, mästaren av ordbajsande och idiotiska funderingar, har alltid något att komma med :)

Här kommer några bilder från våren, sommaren och hösten.

Vi gjorde ett besök på Platåfjället i vårds.

Och firade nationaldagen på Sockertoppen.


Lea ser träd "för första gången" i Luleå i juni. 
Hon ställde sig med armarna bot himlen och sa "Wooow!"
Det är exotisk för ett svalbarsbarn vet ni :)






Den fantastiska Pridefestivalen.








Massor av mys i Luleå.





Och så åkte vi tillbaka till Svalbard.




Svarbardsommar.


Lite bilder från søppeltokt.
jag i överlevnadsdräkt i båten till vänster och i helikoptern till höger.

Magdalenafjorden.



Vi lekte med skuggor i Ny Ålesund.





Vi hade en mysig dag vid stranden i Longyearbyen.


Mitt röda hår.





Vå åkte på en liten søppeltokt med Leas dagis också. Vi tog båten ut i Isfjorden och plockade skräp en hel dag. lea sov på min rygg under hela plockningen och vaknade till lunchen. 






Lea i båten.

Den första snön kom någon gång i september tror jag.

Vi hade personalfest. Gissa vem jag var?
Hint - Nittiotalstema.


Dagen jag fick mitt nya jobb tog jag en tur på Platåfjället.
Glad tjej.

Jag och Lea myser.



28 mars 2013

Spark i ändan

Yes, jag fick en liten spark i rumpan (Tack Amanda! :) ) eftersom jag inte bloggat på länge. Eller, inte bloggar alls rättare sagt...

Jag tror jag har ett oplanerad bloggpaus igen som jag haft en del gånger tidigare också. Det känns ehlkt enkelt inte som om jag har tid.

Jag jobbar mycket. Och när jag inte jobbar så måste det städas, tvättas och lagas mat, ja ni vet. Och så vill jag gärna komma ut med Lea en gång om dagen, minst, och annars vill jag mest bara slappa en med bra tv-serie i soffan. Bloggandet kräver ju inte så mycket egentligen, men lite mer än vad jag klarar av just nu, tror jag i alla fall. Kanske jag fortsätter skriva lite oftare nu. Jag får se :)

jag jobbar i princip varje dag och det tar på krafterna. Men så är det i mitt i turistsäsongen. Nu är det dock påsk och en aning lugnare, men snart slår april till med full kraft och då är det fullt ös igen. Det är lite kul ändå.

Nu ska Lea få datorn och titta på sin älskade app "Let's hear the animals".

Vi hörs kanske snart!

Lea sover i Hjorthamn förra påsken.
Typ 6 månader var hon då.


12 mars 2013

Våren är kommen

Lea är på världens bästa humör efter en vecka med lite sjukdom just när vi kommit hem. Hon är verkligen jätteglad hela tiden. Snackar på som bara fan om det mesta och de flesta, men it makes no sense. Hon har liksom rätt tonfall och melodi på allt prat men det är bara "gullegullegulle" som låter som "curry curry curry" (vad hände där liksom? När var vi i Indien??) och "babadadakakalala lulululu daaaaaaAAA". Skitkul att lyssna på är det i alla fall.

Hon förstår rätt mycket nu. Om jag berättar vad vi ska göra förstår hon (verkar det som i alla fall) och hon tittar efter saker jag frågar efter. Sötnöten min.

Ja, och jag har ju fyllt hela 25 bast nu. Ja.. öh. och det var väl inte så mycket mer med det. Ja hade en jättefin födelsedag i alla fall. Jag var på revy på kvällen och sen gick jag ut och dansade med vänner. Riktigt najjs faktiskt.

Nu är solen här också. Den 8 mars tittade den ju fram över bergen här i byn. Så nu är det vår på riktigt.






02 mars 2013

Vår resa till Filippinerna

Ja, nu är vi hemma igen och har landat lite. Vi är fortfarande på filipino time dock och somnar helst innan 22 på kvällarna, men det är skönt.

Vi har haft en fantastisk resa. Sol, värme och allt det där vanliga, och så många underbara möten med människor så klart. Och det är ju nästan det allra bästa. Lea har stormtrivits och jag har nästan varit lite orolig över att komma tillbaka hit. Tänk om hon hellre hade velat stanna kvar där nere med alla kusinerna i värmen?

Nåja, vi har njutit av semestern i alla fall och det har varit så bra för oss att få lite sol efter denna långa vinter. Jag mådde genast mycket bättre när vi kom ner dit och fick massor av ny energi. Jag kände också hur mycket jag hade saknat det enkla livet där och att återvända dit känns inte alltför långt borta. Jag saknar att leva nära naturen, tillsammans med massa människor, leva för dagen och av jorden man står på. Jag saknar det verkligen. Ibland känns livet här så konstigt. Onaturligt på något vis.

Ja, jag vill tillbaka. Men inte ännu.

Denna gång jag åkte dit var ju allt annorlunda eftersom jag kom dit med Lea. Jag hade ett annat perspektiv och nytt fokus, och det var intressant. Jag skulle kunna skriva i timmesvis om skillnaderna mellan synen på barn, uppfostran, föräldraskap där och här, men det ska jag nog göra en annan dag. Någon som jag funderade mycket på och som jag redan skrivit i en tråd på FL var synen på amning här kontra där borta.

Det var verkligen annorlunda. Jag kände att det var tillåtet att amma Lea överallt och hur som helst, och det gjorde jag också. Jag fick aldrig några sura blickar utan det var bara glada miner och uppmuntran, och roliga kommentarer. Men bara positivt. Många sa att det var så bra att jag ammade mitt barn. I Filippinerna är det många som ger ersättning för att det är en statussymbol. De som har råd köper ersättning för att de kan och de vill de visa också. Amning är för fattiga, och ersättning är för det rika, och för de som inte kan eller får nog med hjälp och stöd för med amningen. Okunskap är också en anledning så klart.

Någon sa att jag var en bra förebild för kvinnor där eftersom jag ammade. Det kändes lite skumt men tyvärr är det ju så att de ser upp till vita, utländska kvinnor.
Kontrasten var så tydlig när jag fick en hatisk blick från en svensk äldre dam på flygplatsen i Doha när jag ammade Lea i bärselen. Jag stirrade lika surt tillbaka styrkt av mina upplevelser i Filippinerna. De ska inte kunna komma med sin jäkla bitterhet och störa mig nu.

Lea har växt så mycket under tiden vi varit borta känns det som. Hon har utvecklats jättemycket. en lustig grej var det här med språket. När i åkte dit kunde hon ju några ord typ "titta", "mamma", "pappa", "där" och så, men när vi hade varit där ett par veckor så verkade det som om hon hade "glömt" allr. Hon kallade mig "mami" men det ropade hon i och för sig efter de flesta andra också, hon sa inte längre "titta" längre som hon alltid har använt flitigt. Det enda som hon höll fast vid var "ha det" som ju i princip var hennes första ord efter "mamma". Hon började istället använda andra ord hon sa "hellew" som troligtvis betyder "hello" och så sa hon ibland ooooookey" vilket då betyder "okay" även fast jag ju vet att hon inte riktigt förstår innebörden av det ännu...

En grej som jag upplevde med Lea där var att hon fortfarande ansågs och tilläts att vara liten där. Här känns det som om hon nu ska vara så står eftersom hon nästan är ett och ett halvt år. Då är man ju stora tjejen här och ska klara det mesta. Det är liksom inte ok att vara mammig längre, ammas, sova  mammas säng och inte gå på dagis. Men jag upplevde att det inte alls var så i Filippinerna. De kallade henne "baby" och pratade om henne som om hon var det lilla, lilla bebisen, och det var inte alls konstigt attt hon var lite blyg, mammig, och dessutom ville amma och bäras hela tiden. Hon är ju liten! Så är det när de är små så alla, och det var bara att stå ut sa de till mig om jag någon gång för någon stund tyckte att det blev lite mycket. De har ju så rätt så.

Jag tyckte det var skönt att Lea tilläts vara liten där. Det var ingen som någonsin sa eller verkade tycka att hon skulle vara mer självständig eller "det där är hon väl lite stor för?". Det var befriande.


Jaja, jag skulle som sagt kunna skriva i många långa timmar om det där.
Hur som helst så har vi haft det superbra om än vi har varit lite sjuka hela bunten i omgångar. Lea har varit lite dålig i magen och haft en del feber och hosta. Men hon har repat sig snart och allt har gått bra. Jag vet egentligen inte riktigt vad jag ska berätta om faktiskt. Vad har vi gjort? Ja... Vi har mest tagit det lugnt faktiskt. Haft en skicklig semester. Badat, gått på stranden, ätit, sovit en massa, shoppat lite, tittat på Leas båt och varit på båttur i den, dödat en gris... Ja, det vanliga.

Som ni märker har jag inte så mycket mer att säga just nu. Så tankarna och känslorna om alla upplevelser, reflektionerna, får komma en annan dag.

Nu kommer däremot lite bilder! Vi tog faktiskt inte så jättemycket bilder. Jag trodde det skulle bli mer. Jag glömde faktiskt kameran allt som oftast... Men en del blev det ändå.


Lea älskade lekplatsen på Qatars flygplats.


Här får hon hälsa på en höna för första gången och så åker hon med en kusin på en hemmasnickrad tvillingcykel.



Här är vi på väg till Jbs hemby med van. Jag var så sjukt trött och höll på att få ett nervsammanbrott i den lilla bussen med 12 stycken väldigt högljudda filipinos (gotta love them though...) Lea sov över eländet som tur var :)


Lea vid vårt hus vid stranden. 


Precis utanför huset, vår tomt kan man kanske kalla det :)



Lea hälsar på grisen. Hon älskade alla djur hon fick träffa på. 


Dusch efter bad i havet.




Lek på stranden i sanden. 




Promenad på stranden en eftermiddag.


Och så kom båten "Lea Hiwaga"



De dödades en gris för att ära det hela. God sed i Filippinerna. 



Lea, farfar och alla kusinerna utom den lilla nyfödingen. 



Och så tog vi en båttur med "Lea Hiwaga".





Solnedgång i St. Nino, alltid lika vacker. 


Och så lite busbilder...







Lea på egna äventyr...












Sista badet i havet...






På väg från St Nino med lokalbussen och farmor


Och så i Qatar igen. Lea fick en snygg T skirt som matchar kepsen som hon hade på första bilden från Doha. Sjukt söt.